Den lilla kyrkbyn. En vision för överlevnads skull

Följande text skrevs och publicerades första gången i april 2017. Den är varsamt bearbetad och skulle potentiellt kunna utgöra en beskrivning av det mest förbjudna i vår samtid: en ung pojkes separatistiska drömmar.

Ända sedan jag var ung pojk har jag utifrån några olika horisonter närt en dröm om att grunda en ny by. Då, i tolvårsåldern, när jag och kompisen under ett av våra strövtåg i den småländska naturen upptäckte en stor äng, halvt dold i skogen, danades tankarna om att skapa en annan civilisation. En ny by på en till synes oanvänd plätt mark. Med egen valuta. Underförstått inbegreps ett eget system för byn att försörja sig själv oberoende av det omgivande samhället.

Vad visste väl jag då om hur världen skulle se ut idag, fyrtio år senare. Nu är hoten som hänger över oss prydligt uppradade orosmoln ur vars inre vi har att vänta tuffa ting att hantera. Det som då var en pojkars dröm lever alltjämt kvar om än med en plötslig insikt om någon form av nödvändighet. Då en barnslig tanke. Nu en vision för överlevnads skull.

Vad är det vi talar om idag? Att ohälsotalen ökar; att demokratin, till och med som begrepp, är urholkad. Vi pratar om den avmystifierade och rationalistiska samtiden. Om kristendomsfientlighet. Att var och en äger sin egen bild av vad sanning är. Idel vinning och stordrift på alla områden är ledstjärnor. Vi pratar om klimatet. En tämligen polariserad debatt på global nivå om vad som är sant och falskt rasar och i vars kontext det rapporteras om att Arktis kommer att vara isfritt under sommarhalvåret om bara tjugo år. Vi pratar om bidöd, tragiska monokulturer och ”peak fosfor” som hot mot livsmedelsförsörjningen. Vi talar om den eviga ekonomiska tillväxten. Och som om inte detta var nog så är en allt mer orolig och instabil värld åter på tapeten.

Trots detta tycks vi fortsätta som om ingenting har hänt. Blundar vi eller orkar vi bara inte ta tag i saken? Handlar det om förnekelse eller stoppas allt det negativa in i det mentala facket märkt ”propaganda”? Är det ”fake news” att det faktiskt inte ser så ljus ut; att många upplever stress inte bara i den egna själen utan också på ett gemensamt plan?

– Vi klarar detta också, lille vän. Sitt still i båten; var positivist och fortsätt ro!

Vad som aktualiserade denna text var ett program som sändes på Sveriges television i april 2017 (”Den sista skörden”). ”Det handlar om ett av våra viktigaste ekosystem och en förutsättning för vår överlevnad. Planetens jordar är hotade. Den industriella livsmedelsproduktionen utarmar vår matjord, det påverkar näringsinnehållet i vår mat och näringsbrist kan vara orsaken till det vi kallar välfärdssjukdomar. Vi tömmer vårt jordkonto på dess kapital när vi behöver det som allra mest. Utan jord inget liv och utan liv ingen jord.”

Länk till programmet: https://www.svtplay.se/video/13357996/sista-skorden/sista-skorden-1 [Programmet ligger tyvärr inte kvar på SVT Play längre men är, där det är möjligt, sevärd].

Det är kanske dags att realisera pojkdrömmen? Och nu, utifrån min horisont (och ett antal år äldre) förstår jag att vi till det ekologiska perspektivet måste lägga ytterligare perspektiv. Inte minst det pneumatiska (andliga, spirituella). Det är inte bara jorden och jordarna som är utarmade utan också vi som skall leva av den. Människan är i det rationella, positivistiska och avsakraliserade på god väg att andligen dö.

Visionen om den lilla kyrkbyn

Kan vi inte bara börja om? Om någon livsbejakande, varm och generös person upplät mark för ett fullskaligt försök att börja om, vore jag den förste i kön. Jag tror dessutom att det finns fler frivilliga. Inga lycksökare (tack!) för detta handlar, förstår jag, om hårt arbete. Men det handlar om att återskapa den ordning som håller så att samma ordning kan bevara oss. Man säger ju det: Bevara ordningen så skall ordningen bevara dig.

Det första jag skulle göra på denna mark hade varit att anlägga en kyrka. Jo, för den lilla kyrkbyn har en kyrka centralt belägen. Då hade byn redan från start haft en själavårdande och livsavgörande institution – och här pratar jag om det eviga livet! Nästa projekt hade varit uppförandet av ett kloster vilket innebär ett nav för kunskap, bildning och välfärd. Förhoppningsvis finns det en sjö som kan ge fisk. Låg marken vid havet hade jag inte blivit ledsen. Odling av basgrödor i mindre skala kan påbörjas direkt och sedan får denna lilla kyrkby växa organiskt. I byn kommer ett torg att anläggas; en central mötesplats invid kyrkan, där de världsliga tingen kan avhandlas. Någon form av direktdemokrati bör tillämpas vilken utövas på detta agora (torg). Och större än att alla kan samlas där, får byn inte bli tänker jag.

Ja, vad visste väl jag som tolvårig grabb. Kanske var jag före min tid eller bara en drömmare. Men ju mer jag tänker på det, desto vettigare ter det sig. Så frågan är nu ställd: vill du vara med? Eller är det du som har marken där det skall ske? Och du kan vara helt lugn för klostret har såväl bibliotek som WiFi. Vi lever trots allt på 2000-talet.



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Vänta ...